127. Marie Mizi Franzos Roma, via Parioli 7 24/9 10 Bästa fröken Mizi Franzos! Nu äro vi således hemma igen. Vår värdinna, madame de Doria, har mottagit oss, iförd sin praktfullt smutsiga robe. Allt går i gamla, goda gängor. Och reseminnena börja själftona! (Men det är en term Ni inte förstår, en fotograf-term.) Tack för en vacker, angenäm och intressant dag vid Gardasee![1] Ni var beundransvärdt vänlig mot zigenarföljet. Och zigenarföljet hade mycket roligt! Men hur kan Ni ge Er till att blunda, när Ni ska fotograferas? Det var illa gjordt. Min hustru säger: ”När människan (det är Ni det) har så granna ögon!” Till straff får Ni nu endast ett af fotografierna + ett porträtt af Stina ō mig. Och kom sedan ihog att inte blunda en annan gång! Men var alltid lika vänlig! Nu ber jag Eder framföra mitt hjärtliga ō vördsamma tack till Er fru Mor! Och tacka äfven målaren! Er Hjalmar Bergman Jag ska sända Er novellerna till julen[2] – blir väl bäst att göra det under Wienadressen. Handskrivet brev. Originalet finns i Österreichische Nationalbibliothek. [1] Paret Bergman sammanträffade med Mizi Franzos vid Gardasjön under en dag. Hjalmar Bergman karaktäriserar mötet på följande sätt i brev till modern den 28/9 1910: ”En mycket liflig världsdam af något obestämd ålder. Och hennes mamma, som såg ut som en gammal pappegoja ō som i ord ō åthäfvor ingalunda förnekar sitt utseende. Båda två voro emellertid synnerligen vänliga ō snälla ō dagen där blef ganska angenäm.” [2] Avser novellerna i samlingen Amourer. Se brev 123 till Tor Bonnier den 25/7 1910. |
|