Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


357. Victor Sjöström

LILJEHOLMEN den 26/12 XVIII

Skådespelaren

H. Herr VICTOR SJÖSTRÖM

Stockholm.

Tack för Edert brev! Men jag frisäger mig absolut från att ha åsyftat någon spydighet! Fanns någon sådan i mitt brev, så får den svara för sig själv.

Tråkigt att Ni finner min film olämplig.[1] Jag förstår emellertid mycket väl, vad Ni menar, och är tacksam för påpekningen. När man som jag är alldeles eller så godt som alldeles okunnig om filmens teknik, lockas man endast alltför lätt till orimliga escapader. Åtskilliga av Edra egna bilder ha dessutom burit och burits av en mycket frodig fantasi. Som dock – det måste jag vid närmre eftertanke medgiva – aldrig släppt säkert fotfäste.

Jag skulle bra gärna vilja veta, om mitt manus var för långt eller för kort, för detaljeradt eller motsatsen; om scenerierna voro tillräckligt tydliga och på lämpligt sätt framställda: om replikerna voro för många eller för få – korteligen, vad som i rent yttre måtto brast. Men jag vet ju, att Ni är en mycket upptagen man och aktar mig att begära orimligheter.

Utan jag nöjer mig med att ta Er vänliga uppmaning ad notam.[2] Uppgiften intresserar mig, och jag skall försöka åstadkomma en realistisk film – med fantasi i stövlar, om uttrycket tillåtes mig. Och åberopande sagda Eder uppmaning skall jag i sinom tid ställa den under Eder dom.

Eder förbundne

Hjalmar Bergman

adr. endast: Liljeholmen.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.


[1] Detta brev är sannolikt skrivet av Stina Bergman. Texten är maskinskriven men namnteckningen utförd med hennes handstil. Hon ville skaffa sig information om filmskrivandets elementa, för att därmed sporra maken till nya försök. Detta resulterade i en personlig kontakt mellan Hjalmar Bergman och Victor Sjöström, som snart ledde till en slitstark och djup vänskap dem emellan. Tidigt hade Bergman sin uppfattning av det nya stumfilmsmediets särart klar för sig. I ett enkätsvar i Vecko-Journalen 1917 hävdar han: ”Vägen till god biografdramatik synes mig gå över pantomimen, Bathyllos och Pylades konst. Vad man nu får se på duken är ju oftast ett fotograferat tal-drama, d.v.s. ett urlakat extract av den konst, vars ojämförligt främsta medel är och förblir ordet. Härav följer att författaren för att nå publiken måste tillgripa allt grövre sensationer, tills han slutligen hamnar i Nick Carter eller i en komik, som snarare hör cirkusarenan till. En plastisk-mimisk framställning av den inre handlingen – den yttre behöver vi ju inte tala om – kan givas av pantomimen och bör således med gott resultat kunna återgivas på duken. Men det kräves att författaren helt vänder sig bort från varje tanke på verbala uttrycksmedel. Han måste arbeta med ögat, icke med örat.” Dessa intentioner blev avgörande för de filmförslag Bergman utarbetade de närmaste åren. Betoningen av de visuella elementen under konceptionen av ett filmförslag ligger helt i linje med vad han berättar för Hans Larsson om sitt arbetssätt vid utformningen av dramatik. Se brev 192 till Hans Larsson den 20/12 1912. Både i detta brev och i enkätsvaret i Vecko-Journalen finner man Bergmans eidetiska minnesförmåga som en väsentlig förutsättning för hans arbete.

Filmnovellen ”Gycklaren” vittnar även den om de storstilade förhoppningar Bergman hyste inför vad det nya episka bildmediet kunde förverkliga av hans vildaste fantasier. Gycklaren med det talande namnet Lucio Ferro, bildat av det italienska namnet Lucifero – alltså Lucifer, mörkrets furste – bär ”den traditionella Mefistofelesdräkten”. Med diabolisk skicklighet framlockar denne tusenkonstnär på duken olika fiktiva scener, som utgår från och belyser konsekvenserna av den kvinnliga huvudgestalten Elsas inre, delvis hatfyllda önskningar om social revansch. När hon till sist vaknar upp ur in hypnotiska sömn, understryker Gycklarens avskedsreplik berättelsens huvudtema: ”Har drömmen nu lärt dig att inte förakta Gycklarens konster?” Filmnovellens tema gestaltar med såväl surrealistiska som symboliska stilmedel, hur konstnären inte bara kan klavbinda sin publik utan också med sina konster ge den en fördjupad livs- och självinsikt. Se brev 353 till Victor Sjöström den 18/12 1918.

[2] ad notam lat., till anteckning; ta något ad notam: minnas något, rätta sig därefter.

Personer:

Bathyllos, rom.pantomimiker (1)
Bergman, Stina (287)
Larsson, Hans (47)
Pylades, rom.pantomimiker (1)
Sjöström, Victor (118)

Verk:

Gycklaren, filmförslag (3)

Adressat:

Sjöström, Victor (68)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA

Original


Original full storlek
357_01.png
357_02.png