Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


40. August Lindberg

[Örebro mars 1905][1]

Bäste Farbror.

Tack för den nya kritiken.  Men äfven denna gång kan jag icke underlåta att sända ett svar eller kanske snarare en ny eller fortsatt förklaring. Äfvenledes återsänder jag på begäran mitt förra bref, ehuruväl med en viss motvilja. Ty jag skäms för den häftiga tonen. Får nu se om den blir bättre här!

Se, saken är verkligen den, att jag i mitt stilla sinne gått och hoppats få Farbror för mig – jag visste alltför väl, hur många jag skulle få emot mig. Och när jag så fick Farbrors stränga kritik, så blef jag häftig, som man ju ofta blir, då ens förhoppningar komma på skam. Nå Farbror var nu lyckligtvis alltför klok, öfverseende och framför allt för vänlig för att min ungdomliga dumhet skulle kunna göra någon tråkig verkan. Och därför tackar jag Farbror.[2]

Sedan jag skref mitt bref, har jag fått tvenne offentliga kritiker. En oförstående – och på sina ställen äfven för mig oförståelig – i N.A.[3] samt ett mycket förståeligt ovettscrescendo i V. L. af det kända märket – C.D.W.[4] Dessa båda ha lugnat mig, om också den förra på samma gång bedröfvat mig.

Jag vill utgå från den tolfte punkten i Farbrors nya kritik, då F. säger, att det just är Marias hat till Jahve, som gör dramat oförståeligt. –

Främlingen varnar Maria ty så och så illa skall det gå ”dem, som mig hata”, säger Jahve; hvarpå M. svarar: ”Jag kunde blott älska”, kärlek var ”det vin Jahve gaf mig”. Hela naturen bjöd kärlek och hon följde detta bud med oskulden hos en drift, hvarom hon icke visste annat än att den var naturens – h.e. Jahves – bön och befallning. Denna uppfattning understrykes och förtydligas genom Främlingens bild: jorden – en färgrik doftande blomma, hvars honung bien-människorna gå att söka. Denna uppfattning, att kärleken är den nya människans första och största naturliga lycka, kan möjligen kallas osedlig men icke onaturlig eller tillkonstrad.

”Jahve har misskund med blommornas kärlek, men hvar fann jag barmhärtighet?” Hon följer sin af gud gifna lyckotörst, och hon möter samma guds straffdom öfver denna lycka. Återigen understruket genom den senare hälften af Främlingens liknelse.

Om man räcker ett godthungrigt barn en bakelse och detta barn endera icke känner bakelsens karaktär af förbjuden frukt eller också är alltför begärligt för att kunna motstå en sådan frestelse utan tar sig en mun full, om man då som svar på denna förbrytelse bränner af en duktig örfil på barnets kind, om man gör allt detta, så antar jag ettdera af följande fall. Barnet tänker 1): Min far – eller hvem det nu kan vara har utan tvifvel rätt, äfven om jag icke kan förstå honom; och jag bör tiga och skämmas 2): det här var ganska skamligt gjordt af pappa, men det är nog inte värdt att jag opponerar mig 3): jag har lidit en skamlig oförrätt; jag är visserligen oändligt svagare, men jag skall uppbjuda alla mina krafter för att hämnas.

Ett ganska kärleksfullt barn kan sålunda göras hatfullt – låt sen vara att det är dess eget oförstånd som härtill medverkar.

Detta skedde med Maria. Nu kan man invända, att liknelsen haltar, emedan Jahve icke är någon person och sålunda icke kan inge ett rent personligt hat. Men jag tror att man i så fall fullständigt missuppfattar de dåtida judiska föreställningssätten angående en gud med hvilken Jakob hade kämpat höft mot höft. Och jag hänvisar dessutom till den samtidiga grekiska mytologien, allegorisk visserligen för de lärde men fullt real för folket; en mytologi, hvars inflytande vi utan tvifvel kunna spåra i traditionen om Jesu gudomliga börd.

Detta är sålunda den ena sidan af min Marias hat eller rättare upprioriskhet mot den, som fördömt hennes kärlek. Att detta upprorsförsök kommer att rikta sig mot prästerna och prästaväldets hjärta, Jerusalem, behöfver väl icke någon förklaring.

Den andra sidan är kärleken till sonen, utan hvilken hon helt säkert snart nog fallit till föga. Det är också denna kärlek, som är den förnämsta drifkraften till hennes olyckliga handlingar. Hon måste rädda honom från förakt och härtill finner hon endast ett medel: att göra hans börd gudomlig. Och hon anser sig ha rätt härtill, emedan ”Jahve lagt gift i det vin, han bjöd henne” och emedan Jahve genom sitt hat äfven gifvit henne något af sin styrka: den förorättades styrka. Att Maria strider för att Jahve ”skall taga förbannelsen ifrån henne” det anser jag vara i fullständig analogi med t.ex. Jakobsstriden och att målet för denna kamp är att ”hennes son skall vara välsignad i Israel” det anser jag dels vara i analogi med ofvannämnda strid, dels och tillfyllest bevisa, att är det verkligen egoism, som drifver henne, så är det moderskärlekens egoism. Att hon icke eftersträfvar något för sin egen del, tycker jag mig litet hvarstans hafva uttalat. Hon skulle väl annars deltagit i Jesu triumftåg och just genom ett kraftigt betonande af sitt moderskap, dragit öfver sig något af den store mannens ära.

Det finnes en tredubbel nyckel till detta – som C.D.W. uttrycker sig – så kuriösa och tillkonstlade drama:

”Välsignad i Israel.” ”Jag kände eder icke, ej dig, ej honom.” ”Jag älskade honom öfver allting och se, jag korsfäste honom”.

Det första ger nyckeln till intentionen; det andra till förvecklingen; det tredje till det tragiska i dramats katastrof. Jag har gett mina läsare dessa nycklar;[5] kunna de icke finna dem, så är det på sätt ō vis mitt fel; men det är ett fel, som – jag bekänner det – jag, icke kan finna allt för svårt.

Slutligen finns det en nyckel till det psykologiskt omöjliga hos Maria – se Farbrors ō N.A:s kritik – nämligen

”Du må vakta dig för tvekande.”

För Maria, som baserat sitt lifs sträfvande på en lögn, gällde det, att hos hvarje mötande utrota tviflet på sanningen af denna lögn. Det ger bl.a. hennes förhållande till Judas I. Men, hvad som var det viktigaste bland det viktiga, det var att utrota detta tvifvel hos sonen.

Härifrån lurade den största faran, här var hennes största ångest, och det var detta som gjorde henne hård gentemot sonen. Jesu milda tänkarenatur, som endast ägde moderns styrka då, det gällde att lida för hvad han ansåg rätt bäfvade tillbaka för Messias-skapet, för sonskapet till en krigaregud. Att vara guds son, det innebar en maktställning, som var honom motbjudande; han ville endast se de milda ō vackra sidorna: herdarna, som offrade friska blommor; änglarna, som sjöngo lofsånger; stjärnan, som lyste öfver den fattiga grottan. Men inför svärdet, som tillkommer Davidssonen, tvekar han, tvekar ända tills våldet möter honom. Då får han sin ställning helt klar och han bekänner: Ja[g] är en konung, men mitt rike är icke af denna världen. Och i och med detta är hans tvekan död. Då han kommit på en sann grund blir hans styrka lika stor, ja större än moderns.

Men märk: från Marias synpunkt innebär just denna sanna grund den största faran; ty med den slutar hvarje förhoppning på en världslig makt. Hon vet det, ty känner hon intet annat, så känner hon dock hans omutliga ärlighet och hans mod då det gäller att vara ärlig.

Marias (som icke kan ha en nytestamentlig uppfattning om sonens andliga mission och hemlighet) uppgift blir sålunda att bortjaga hvarje tvifvel på hans världsliga makt; hon får icke ett ögonblick ge vika för sonens uttalade eller outtalade böner om befrielse, ty i och med detsamma störtar hon honom. Hennes ställning blir i själfva verket analog med den, som den kristna teologien tilldelat Gud-Fader. Den stora kärleken uppoffrar ömheten.

Att missräkningen sedermera ger orsak till ett ögonblicks vild och stolt förtviflan, har jag redan i mitt föregående bref förklarat.

Judasfiguren, som N.A. finner ”ha några sannolikhetsdrag” går jag icke närmre in på. Jag hoppas att Farbror förstått den. Den är visserligen rik på patologiska drag; men det patologiska är ju tyvärr icke liktydigt med det osanna eller osannolika.

Ingen af mina figurer är i alla sina handlingar konsekventa; de äro nämligen människor. Jag har i detta drama helt och hållet skattat åt en naturalistisk psykologi. I följd däraf har man beskyllt mig för oklarhet och inkonsekvens. Ty man är icke van att se naturalistisk – jag skulle nästan vilja säga: fysiologisk – psykologi inom dramatiken – naturalistiska dramer är det däremot ganska godt om. Nåväl, detta är ganska tråkigt för mig; men i hopp om bättre lycka och i visshet om min fulla rätt kommer jag icke att förändra mina åsikter.

Det finns endast en punkt i hela dramat, där jag uppgifvit min objektiva hållning gentemot mina figurer. Och denna punkt har F. genast igenkänt: ”Var det en lögn, jag hviskade i Josefs öra” etc. Denna tanke är fullt modern; den är icke Marias, den är min. Min beundran för och kärlek till Jesus af Nazaret förstörde min takt som författare. Är det icke det gudomliga sinnet, visheten, ädelmodet, som är denne mans gudom! Detta utrop är ur konstnärlig synpunkt fullständigt oförlåtligt. Ty det förstör helt och hållet teckningen af Maria.

N.A. säger: personer af lägre art, t.ex. Joses och Joab äro gifna med verklighetsfärg. Tänk om äfven personer af ”högre art” voro gifna med verklighetsfärg. Jag har godt hopp. Ty hur ofta händer det icke, att man, då man hör talas om undantagsmänniskors egendomliga tänke- el. handlingssätt utropar: det är omöjligt.

Jag har omöjligt kunnat skildra min Maria – eller min Judas – som hvardagsmänniskor. Men jag har lefvat med och i dem; och jag har icke något skäl att tvifla på deras handlingar; lika litet på deras som på Joses och Joabs eller som på mina egna.

Farbrors tillgifne

Hjalmar Bergman.

C.D.W. upptäckte midt bland alla gräsligheter ställvis en viss österländsk kolorit.[6] Har Farbror upptäckt den? Det har inte jag; men jag har inte hjärta att tvifla på en så utmärkt kritiker.– Utan jag tar min österländska kolorit med största förnöjelse.

Handskriven avskrift. Finns i Stockholms universitetsbibliotek.

                


[1] Odaterat brev, säkerligen skrivet i mars 1905 efter att C. D. af Wirsén (1842–1912) den 24/2 1905 publicerat sin nedgörande recension av Maria, Jesu moder och efter en anmälan av dramat i Nerikes Allehanda den 2 mars. För övrigt se brev 39 till August Lindberg, febr. 1905, not 1.

[2] Den förstående och överseende attityd August Lindberg uppenbarligen utvecklat gentemot den uppbrusande unge författaren, gör denne angelägen om att fortsätta diskussionen kring sitt förstlingsverk för att få maestron att förstå intentionerna. Bergman kom aldrig mer att så ingående och lidelsefullt analysera något av sina verk.

[3] N.A. avser Nerikes Allehanda. I en osignerad anmälan i denna tidning den 2/3 1905 uttrycker recensenten till en början en viss uppskattning: ”Dramat äger förtjänster i det rent tekniska, i själfva byggnaden, i händelsernas och scenernas gruppering. Stilen röjer också säkerhet i det tekniska och ställvis ha ordval och ordfogning lyrisk flykt eller dramatisk kraft.” Därefter sätter kritiken in mot teckningen av dramats konfliktmönster, där Jesusgestalten får en alltför marginell placering, sedd i relation till ”urkunderna” – underförstått de fyra evangeliernas framställning. Framför allt finner anmälaren framställningen av Mariagestaltens maktbegär och hämndlystnad mot den straffande Jahve mindre trovärdig – en konflikt där sonen skall bli hennes instrument. Han menar vidare, att ”den psykologiska förklaringen af hennes natur icke har den karaktäristiska skärpa i förutsättning eller följdriktighet i utveckling, hvilka enbart öfvertyga”. Framför allt upprörs recensenten av att den naturgivna ”moderskärleken” i teckningen av Maria så helt undertrycks. Anmälarens komplicerade ”ordfogning” fann Bergman inte bara ”oförståelig”, utan dess negativa helhetssyn gjorde honom ”bedröfvad”.  

[4] Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén hade i Vårt Land den 24/2 1905 gått till skarpt angepp mot Bergmans debutdrama. Framför allt hade denne konservative kritiker, präglad av den oscariska tidens konventioner, kritiserat vad han uppfattade som författarens syfte att profanera centrala kristna trosföreställningar.

[5] De tre nycklar Bergman anser sig ha gett läsaren, för att denne rätt skall kunna tolka texten, är för det första intentionen att skildra Maria som en välsignad och utvald gestalt i Israel i enlighet med bebådelsescenen i Bibeln. För det andra teckningen av henne som utstött och ensam i tillvaron. Hennes uppror mot Jahve bottnar i hennes revolt mot Mose lag, som fördömer henne i hennes egenskap av ogift mor. Det är därför hon fantiserar ihop berättelsen att Jesus är Guds son. Hennes inre viljemässiga slutenhet präglar även hennes relation till den vuxne sonen. Den tredje nyckel Bergman menar sig ha gett, är Marias dominanta kärlek till sonen, detta trots att hon förråder och utlämnar honom till korsfästning. Även efter hans död vill hon se honom inte blott som Guds son utan även som segrare genom att tilldikta myten om hans uppståndelse och himmelsfärd.

[6] Inte minst Verner von Heidenstams (1859–1940) ungdomsdiktning – diktsamlingen Vallfart och vandringsår, 1888, och romanen Endymion, 1889 – hade gjort ”österländsk kolorit” till ett estetiskt honnörsord i den samtida litteraturkritiska debatten. Bergman hade så fäst sig vid Wirséns påpekande om den österländska miljön i debutdramat, att han långt senare återkommer till omdömet i ett brev till Anders Österling. Se brev 503 till Anders Österling den 15/5 1923.

Personer:

Heidenstam, Verner von (7)
Lindberg, August (63)
Wirsén, Carl David af (5)
Österling, Anders (48)

Verk:

Maria, Jesu moder, drama (28)

Adressat:

Lindberg, August (17)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA