642. Tor Bonnier

Meran, Grabmayrstrasse 23 Italien

          [ca 20/12 1925]^[1]

Käre Tor, just nu fick jag ditt kort från Jerusalem men var i helsicke o vandrande skomakare^[2] – eller ska jag kalla dig skonötare? – finner jag din adress? För att önska dig och Sigge^[3] go jul. Nåja, förlaget får väl bära denna bördan plus en del andra. God jul, alltså! Fira ni den i Bethlehem så bör det strängt taget bli den första verkligt jul-lika julen i ert liv.

Vi ska fira den här i Meran eller Merano som det nu heter. Det blir kanske inte så värst jul-likt trots snö och 11 graders kyla. Men vi ha funnit bostad här och då vi nu förtiden ej är något annat än due personaggi in cerca d’un appartemento^[4] ha vi således nått vår levnads mål. Vilket inte torde vara så vanligt.

Och du står vid det raserade templet^[5] och gråter. Det är en flyktig ställning. Jag tror inte att du är tillräckligt jude. För att stanna länge i gråten. Satan, redan när jag ser din pappa tror jag att det finns något sant kristligt fuffens på er stamtavla. Ni kommer ju från Granada ursprungligen? Jag vill inte förolämpa någon – – men skulle man icke kunna antaga att Torquemada^[6] en dag lät en vacker judisk flicka undgå bålet? Nåja jag faller lätt offer för dylika grubblerier. En av mina förfäder insattes den 28 februari på ”vatten och bröd” i Wexiö Hus. Den 28 februari 1688 – och jag vet än i dag ej varför! Emellertid Tor – jag nödgas säga dig det: du är för lite jude för att gråta vid templet. Enligt min övertygelse. Du kommer varken att bli halv-milliardär i U.S.A. eller skrothandlare i Lodz. Men kanske kommer du att grunda faktorier vid Nilens källor eller också kommer du att skriva värs någonstans i närheten av Hawaji. (Ber om ursäkt för alla dessa spådomar men skriver på en roman om en spåkäring.)^[7]

Förrästen, kära du, tycker jag, att vi båda två kommit till den ålder då man bör bygga sitt eget tempel och strunta i andras, vare sig de stå eller falla.

Riktar till båda herrarna en hövlig och allvarlig maning. Tänk på ert mausoleum! Börja bygga! Någonstans skall man vila. (Och vilan är oformligt lång.) Själv har jag börjat. (Och det är ett jäkla knog – jag tror jag utbjuder mitt mausoleum på entreprenad. Det är det, att man är så sömning. Man somnar ifrån själva gravkammaren.)

Nåja, summa summarum, hej på er grabbar och sköt om liktornarna som måtte vara besvärliga på så lång promenad. Sovande liktornar och ett vaket sinne är kanske största mått av lycka man kan önska jordevandrare.

Har du ett vy eller en bloknotessida till övers så mottages den med varmare intresse, än den är skriven. (Ty jag lever ju ett bio-liv, låtsas leva, och har därför känslor till verkliga REALISATIONSPRIS.)

Och rulla nu vidare – lustigt nog rulla vi på samma jord – fast det kan se olika ut.

Din

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.