Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


664. John Landquist

Venezia den 23/4 XXVI

Käre John! Jag överlåter åt den store analytikern Landquist att närmre analysera de känslor som fylla mitt bröst med anledning av Dess skrivelse. Hans fantasi och sakkunskap skola säkerligen säga honom av vad art och omfång de äro. För att underlätta hans arbete vill jag dock antyda att de äro avgjordt lustbetonade.

Tack för den vänliga inbjudan till fästen![1] Som jag i gårdagens telegram – jag hoppas du fått det – svarade, vågar jag ännu ej med bestämdhet säga att jag kan komma. Saken är den att jag med mycken skicklighet kombinerat en mag- och en njur-sjukdom. Det har lyckats meddelst lättsinnigt leverne och härliga fast skämda krabbor. Därigenom har jag skapat mig en av de få oaserna i livsöknen, några veckors paus i arbetet, en tid då man inte behöver knoga ett dyft – bara ligga på sin bädd, stirra i taket, trycka de fromt knäppta händerna mot maggropen och sakta mumla: O Gud, vilka smärtor. – Den absoluta lyckan är det ej men som arbete betraktadt föga betungande.

Emellertid skall ju den medicinska fakulteten lägga sig i allt och det påstås inom initierade kretsar att jag ej kan företaga en längre resa på minst fjorton dar. Måhända en överdrift. Därtill kommer dock att jag på uppvägen anser mig böra söka prof. Petrén[2] i Lund, som förr visat sig vänlig och välgörande mot min kropp. Det kan vara tänkbart att han lägger beslag på mig i och för operation eller obduktion – allt eftersom det faller sig.

Ja, kära du, jag berättar allt detta för att visa att min närmaste framtid är obestämbar. Så fort jag ser en smula klart i saken skall jag genast underrätta dig. Min oro är att jag genom detta ofrivilliga vacklande vållar mina ärade mecaenater olägenhet. Men festen skall väl hållas ändå och under nuvarande förhållande är jag ju inte stor i maten. Kommer jag inslinkande, är det alltså bara att maka lite på stolarna och placera mig bredvid en dame som tål höra en karl tiga. Samt att var och en avstår en ringa bråkdel av sin föda åt mig. Emellertid – så fort jag når klarhet, ber jag att få underrätta.

Jag kan hälsa dig från Lubbe Nordström.[3] I går avse rullade han sakta fram bland duvorna på Markus-torget. Hans kropp har blivit lika vördnadsvärd som redan förut hans själ. Jag tog honom för Stor-Mogul[4] men han påstod själv att han var Lubbe Nordström. Kanske hade han rätt – jag hann inte undersöka saken ty min lille Aesculapi-jude[5] väntade.

Till sist käre John – om jag icke skulle hinna till fästen (vilket jag dock hoppas) kommer jag givetvis att i en högtidligare skrivelse än denna framföra mitt vördsamma tack till ”Samfundet De Nio”. I väntan härpå ber jag att få skaka tass så här tvärs över kontinenten och tacka dig personligen! En synnerligen kraftig tass-skakning, som du kanske skulle undanbe dig, om vi vore i samma rum –

Din tillgivne

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.

John Landquist (1881–1974), litteraturkritiker och professor i pedagogik vid Lunds universitet. Sina generationskamrater, 10-talisterna, ägnade Landquist stor uppmärksamhet i sin kritiska gärning. Han kom tidigt att introducera en freudianskt präglad litteraturanalys i Sverige.


[1] Bergman mottog denna vår Samfundet De Nios pris för novellen ”Mike Todanz´ Mike”, med vilken han deltagit i en av Samfundet utlyst pristävlan. Novellen publicerades först i Samfundets tidskrift Vår Tid 1930. Utmärkelsen gladde Bergman under den sjukdoms- och depressionskris han just då befann sig i. Den officiella festen i samband med prisets överlämnande vid ordinarie högtidssammanträde den 12 maj oroade honom desto mer. Redan från början söker han skjuta fram läkarbesök som eventuellt hinder. Senare beslutar han sig dock för att närvara och ber i brev 668 den 28/4 1926 John Landquist om förhållningsorder för att vara säker på att han – borgarsonen – skall uppträda korrekt. Festen blir dock till sist inställd till följd av Ellen Keys bortgång den 27 april. Hon var en av de ursprungliga medlemmarna av Samfundet. Bergman andades ut i brev 669 till Märta Lindqvist den 30/4 1926.

Samfundet De Nio instiftades 1913 genom en testamentarisk bestämmelse av Lotten von Kraemer (1828–1912). Samfundets huvudsyfte är att främja svensk litteratur bl.a. genom att dela ut litterära pris. Till en början utgavs också årsskriften Vår Tid.

[2] Karl Petrén (1868–1927), professor i invärtes medicin i Lund, som Bergman framför allt under 1912–1913 besökte ett flertal gånger.

[3] Författaren Ludvig Nordström (1882–1942) var generationskamrat till Bergman och tillhörde de s.k. tiotalisterna.

[4] Stormogul var den titel som härskarna över större delen av Indien uppbar. Mogulriket utropades som ett kejsardöme av den turkmongoliske erövraren Babur år 1526 och upphörde 1858 i samband med Storbritanniens annektering av området.

[5] Aesculapius/Asklepios, läkekonstens gud hos grekerna, senare också hos romarna. Bergman tycks med uttrycket åsyfta en judisk läkare.

Personer:

Æsculapius, grek. gud (1)
Key, Ellen (32)
Kræmer, Lotten von (1)
Landquist, John (22)
Lindqvist, Märta Quelqu'une (22)
Nordström, Ludvig (7)
Petrén, Karl (6)

Verk:

Mike Todanz´Mike, novell (3)

Adressat:

Landquist, John (5)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA