718. Karl Otto Bonnier Berlin 27/11 XXVI[1] Bokförläggaren Herr KARL-OTTO BONNIER Stockholm. Käre Karl Otto, jag har mottagit ett cirkulär undertecknadt av Dig rörande kommatering – dessutom en utredning i frågan av professor Lindroth[2] samt slutligen ett ex. av min bok ”Flickan i frack” i vilket L. tillämpat sitt system. Jag har sedan länge delat prof. L.s åsikt i frågan men praktiskt taget ställer sig saken för mig tämligen olycklig i det jag blott tillfälligtvis i korr upptäcker kommata. Jag har nämligen redan tjugufemåriga (eller måhända ännu äldre) skotom[3] i båda mina ögon, vilka i väsentlig mån begränsa min synskärpa. Nåväl, i manus insmyger sig givetvis gång på gång kommata-fel och då jag endast mycket bristfälligt kan rätta dem i korr, måste tyvärr min kommatering bli[4] högst otillfredsställande. (Mot Bööks[5] påstående att jag även stavar dåligt, skulle jag vilja resa gensaga. Ifall nu saken vore av den vikt, att gensaga behövdes.) Överhuvudtaget bör man ej fingra på min svenska, ty bland nu levande svenskar torde jag vara en av de ytterst få, som skriva sitt modersmål. Med de vördsammaste och hjärtligaste hälsningar till Lisen och Dig själv Din högst förbundne Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. Skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck. [1] Orts- och datumangivelsen är handskriven. [2] Hjalmar Lindroth, professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola, önskade införa en form av pauskommatering. [3] skotom – ett område i synfältet som har nedsatt eller upphörd synuppfattning. [4] bli tillskrivet för hand ovanför raden. [5] Syftar på Fredrik Bööks stora essä om Bergman, som först var införd i Svenska Dagbladet den 25 och 26 oktober 1926 och därefter publicerades i Resa kring svenska parnassen samma år. |
|