Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


746. Stina Bergman

Florens, kvällen den nittonde.

 [mars 1927][1]

Kära du, tack för brev! Dina förslag[2] äro kanske ej mogna för diskussion, då man nog inte vet om jag lyckas komma så pass nordligt ens som till Köpenhamn. Så pass långt har jag dock kommit att biljetten ligger i plånboken (till dess jag tappar den!) och att Mario fått order hämta mig måndag morgon, då denna något makabra resa skall begynna. För närvarande håller den snälle Guzzio[3] på och packar åt mig. Han har erbjudit sig att följa mig till Brenner – längre kan han ej då han snart ska göra militärtjänst och följaktligen ej får pass. Det skulle dock bli mig för dyrt och då jag inte behöver byta förrän i München skulle det vara av mindre nytta. Jag får sitta ensam i en hörna och slöa. Och det gör jag förästen gärna – om jag kunde läsa men med det är det stundom si och så. I stark belysning blir jag praktiskt taget helblind så att – när jag någon gång vågar mig ut ensam, vilket sällan händer – beskedligt folk räcker mig handen när jag behöver gå över en mera trafikerad gata. Men det är dock olika. Känner jag mig någotsånär lugn, ser jag bättre, är jag upprörd sämre.

I dag har jag varit mycket dålig, möjligen beroende därpå att jag sovit dåligt. Vilket åter berodde därpå att Guzzio hemkom först kl ett. Jag brukar ”släppa lös” honom om kvällarna vid åtta-tiden dels för att han ska få roa sig en smula, dels för att själv vara ett par timmar ensam med mina tidningar. Emellertid brukar han komma vid tio-tiden. I går kväll råkade dock hela stan i uppror därför att ryktet spritts om ett redan utbrutit krig med Jugoslovakiet (och alltså även med Frankrike[)].Stämningen lär ha varit förfärligt upphetsad – vilket dagens tidningar också omtala – och pojken hemkom likblek av förskräckelse, varför jag måste använda ytterligare ett par timmar för att lugna denne snart blivande bersagliere[4] med all den politiska optimism som jag gamle kannstöpare[5] kunde uppbringa. Klockan var visst fyra innan vi släckte. [oläsl.][6] han inte i första taget.

När en kannstöpare kommer i tagen slutar han inte i första taget. En del av väntetiden fördrev jag med ett – absolut nödvändigt – bad som fick rysliga följder. Även Guzzio klår sig nu förfärligt liksom förut Werni (fast han dock mindre). Apropos – i dag hände mig något egendomligt. Jag körde ett slag i Cascine för att få lite luft. Då möter jag en landå i vilken sitter trenne äldre fruntimmer och en tös i femtonårsåldern. Flickstackarns satt inte utan låg med ögonen slutna och krafsade sig så våldsamt att de äldre damerna måste passa på och hölja igen hennes kläder som hon rev upp. Det är egendomligt att jag ska se det just nu utan att någonsin sett det förut. (Utom hos gamla lusiga gubbar.) Fallet i fråga kan emellertid ej skrivas på mitt konto eftersom jag aldrig förr sett tös-kraken.

Dina skodon ha kommit en smula på efterkälken, beroende därav att jag mestadels legat till sängs. Likvisst bestälde jag dem i går och betalade dem varpå Guzzio om cirka 8 dagar skall sända dem under din adress. Tyvärr hade du för det andra paret blott skrivit ”höga, svarta kängor, sådana som han gjorde mig sist”. Då gubben inte mindes dem och då jag aldrig sett dem gav det oss huvudbry och dig kanske en desillusion.

den 20

Ja där togo plötsligt krafterna slut i går och Guzzio fick hjälpa mig i säng, läsa tidningarna för mig och småprata. Sömn dålig. Dagen i dag ytterligt dålig trots ett strålande väder. Tog en carozza[7] och for över vialen men kunde inte ens se kupolen. For sen hem och la mig en stund i solen.

Om några minuter kommer mr Higs med mss Allyn för att göra husasyn. Det blir antagligen rätt besvärligt men Inez får hjälpa mig så godt hon förmår.

Och i morgon bitti far jag. Det är kanske ett vågadt experiment men jag gör det. Kommer jag lyckligt till Berlin så telegraferar jag. Efter en dags vila fortsättning till Köpenhamn. Jag har fått att släpa med en av Werners kostymer som Lozzew[8] kvickt nog sändt honom per post. Nå den tar inte stor plats och jag ringer väl upp någon av pojkarna och låter honom hämta den eller sänder jag en boy till Paulsborner.[9]

Ja, ajjö nu, jag vet intet mer för ögonblicket att tillägga. Undantagandes ett kort tel. från Berlin – om jag kommer så långt – får du antagligen inga utförliga underrättelser före Köpenhamn. Och där blir jag antagligen liggande en eller två dagar. Men min melankoli hotar mig varje dag, varje stund, varje sekund.

Nordland den 23 [10]

Ja, alltså lämnade jag Florens den 21. Guzzio följde mig till tåget. Jag såg nog dålig ut, ty sedan vi skakat hand i kupén och han redan gått sin väg, kom han plötsligt tillbakaspringande, kysste mig på kinderna och grät. Han har förrästen varit riktigt snäll, pojken. I kupén satt en polsk-tysk fru av min ålder, ej skön men vänlig. Hon erbjöd genast sina tjänster, pratade lite med mig, skaffade mig mat, la mig till rätta, när jag trullade runt, torkade mig om nosen. I Bologna fick hon hjälp av en svensk dam – som förrästen kom från Egypten. Hon lyckades skaffa mig ensam kupé från Verona till München, där konduktören hjälpte mig över i Berlinervagnen och reserverade en kupè, körde tillochmed ut tvänne amerikaner som redan hade platsbiljetter. Dagen blev ju lång men inte alltför odräglig eftersom jag lite emellan lyckades slumra in. Så kom jag då hit i går kväll och angreps plötsligt av de vidrigaste magsmärtor. Jag har några dar lidit[11] av förstoppning men sedan jag upprepat den obehagliga dass-ceremonien från München (ja inte lavemanget, ty sprutan har Guzzio glömt) så började det storinna ur mig. Hade jag inte havt badrum vet jag inte hur jag skulle burit mig åt. Och ändå gick det så illa att jag måste lägga tidningar på golvet för att inte fördärva mattan. Jag bad portiern ringa efter läkare, vilken anlände vid midnatt med opium och morfinspruta. Jag nöjde mig med opiet och efter en fyra fem doser, stillnade älendet och jag fick lite vila.

Men nu ska du få höra en ohygglig episod. Sedan jag varit sjuk en stund och låg nästan maktlös i min säng, inträder pojken Seelig.[12] Jag bad honom gå då [jag] skämdes över stanken i rummet men han bad att få sitta en stund och hålla mig sen inslumrade jag för kanske fem eller tio minuter. Då därefter mina trötta ögonlock glider upp ett slag – – ser jag pojken länsa mina västfickor stoppa sedlarna i fickan, och smyga sig ur rummet. Nu säger du att jag drömt – jag trodde så också där jag låg, men har sedan skaffat mig hans bekännelse. Jag vill inte göra något åt saken, eftersom pojken befinner sig i värsta nödläge och jag ber dig att inte berätta den för någon – allra minst för din mamma – men du förstår att denna likplundring skulle slå sig på mina nerver! En svensk s.k. bättre pojke!! I via Guerazzi låg pängar titt och tätt framme och jag tror mig kunna ta på min salighetsed att Guzzio aldrig rörde en lira.

Den 25

Tack för tel. igår! Dagen blev rel. hygglig. Först kom min läkare och såg om mig, sen kom den snälle Fall[13] och gjorde min packning (ty jag hade vid mitt förtvivlade letande efter den obefintliga lavemangsprutan rivit upp alltsamman). Han arbetade med sådan iver att han nödgades ta en kall avrivning efteråt! Sen kom hans fru och jag bjöd dem på middag – själv åt jag ju endast ett par äggulor och lite rostadt bröd plus en obetydlighet kall höna. Sen gick Fall i sina ärenden och frun och jag foro till Tiergarten där hon vänligt nog vallade mig cirka en timma. Sen for jag till hotelet och kojsade så småningom i den sköna tron att dagen var lyckligen över. Men sent på kvällen då jag redan legat ett par timmar fick jag åter våldsamma smärtor i tarmen och måste ta till opiet. Det har hjälpt mig så där från timma till timma men jag är nu väldigt trött. Väntar min doktor och ska då höra om han tror att jag i morgon kan fara till Köpenhamn. I dag blir jag nog liggande hela dagen. I kväll har Werner [utelämnat ord][14] men jag går givetvis inte.

Ja, vad har vi för dato idag? Det vet jag inte men vet att det är lördag. Det har varit förfärliga dagar och är så ännu. Var femte minut smärtor så att jag rullat mig. Dag och natt. Doktorn har besökt mig två gånger om dagen och ger mig allt möjligt men ingenting hjälper. I går och i natt har jag fått taga opium 15 droppar varannan timma – det har dämpat smärtorna något fast inte mycket. Och hur ska jag komma till Köpenhamn? Jag har inte kunnat ha byxor på mig de tre sista dygnen! Skulle smutsat ned dem en gång i halvtimman. Ja, inte begriper jag hur det ska gå till. Nu kommer doktorn strax för att göra en sista undersökning. Sedan det skett avslutar jag brevet. Ta

Tack för ditt tel. nyss. Ja du kan förstå mina känslor i skrivande stund. Jag som är så rädd för sånt. Men jag har i två dygn havt så ohyggliga smärtor att jag måste ta den hjälp jag kan få.

Nu lackar svetten om mig. Ajjö!

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Brevet är skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.


[1] Brevet är osignerat. Det utgör nummer 21 i den svit av bevarade brev som Bergman skrev till hustrun Stina under perioden oktober 1926 till april 1927. Se brev 694 till Stina Bergman omkring den 15/10 1926, not 1.

[2] Se brev III från Stina Bergman till maken den 12 [mars 1927], som återges i anslutning till brev 744. I sitt brev föreslår hon honom tentativt att komma hem till Sverige och tillfälligt bo ute på Namnlösa på Dalarö.

[3] Guzzio, en italiensk pojkvän till Bergman, som var honom både tillgiven och behjälplig. Han hade tydligen drabbats av samma åkomma som Bergman, som senare fastställdes vara skabb.

[4] Skarpskytt i italienska armén.

[5] kannstöpare Bevingat ord med betydelse av person med ovederhäftiga politiska åsikter. Uttrycket går tillbaka på Ludvig Holbergs (1684–1754) komedi Den Politiske Kandestøber, 1723.

[6] Fem–sex ord har här överkorsats.

[7] carozza ital., droska, vagn.

[8] Werner Fütterers vän ryssen Anatol Lotzy, enligt Stina Bergmans stavning.

[9] Paulsbornerstrasse 1, Werner Fütterers adress i Berlin.

[10] Hotel Nordland, det hotell i Berlin, där Bergman oftast tog in.

[11] Bergman har skrivit kidit. Brevet bär även i övrigt vittnesbörd om trötthet.

[12] En svensk pojkbekant till Bergman, som han umgicks med i Berlin. Enligt vad Gerda Marcus, Ernst Falls svenskfödda hustru, berättat för Marika Stiernstedt hade Bergman endast kommenterat händelsen – en stöld på 500 mark – med orden: ”Tja, vad skulle jag göra. Låt gå. Det intresserade mig att ha sett det!” Brevet visar dock, att incidenten utlöst mer upprörda känslor. Händelsen fick sin litterära gestaltning i novellen ”Det är en stjärnsak”, som Bergman själv i brev 724 till Stina Bergman i december 1926 betecknar som ”ohygglig”. Trots detta återupptar han kontakten med Gunnar Seelig under den tid i slutet av maj och början av juni samt i juli månad, när han befinner sig i Köpenhamn, Malmö och Berlin.

[13] Dr jur. Ernst Fall, Bergmans teateragent i Tyskland.

[14] Möjligen föreställning.

Personer:

Bergman, Stina (287)
Fall, Ernst (12)
Fall, Gerda, f. Marcus (6)
Fütterer, Werner (47)
Guzzio, ital. pojkvän (5)
Holberg, Ludvig (2)
Lotzy/Lozzew, Anatol (6)
Mario, pojkvän (1)
Seelig, Gunnar (5)
Stiernstedt, Marika (3)

Verk:

Det är en stjärnsak, novell (4)

Adressat:

Bergman, Stina (43)

Relaterade brev:

Från Stina Bergman till Hjalmar Bergman, brev III.

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA