[1] Felskrift för XXIX (1929).

[2] I ett brev till Hjalmar Bergman den 19/2 1929 berättar Per Lindberg, att han deltar i olika kommittéer för den planerade Stockholmsutställningen 1930 och att arbetsutskottet tydligen på hans initiativ föreslagit, att ”ett festspel” skulle beställas av Hjalmar Bergman, ”till att ges i samband med utställningens öppnande och sen upprepas de närmaste dagarna”. Han berättar vidare: ”Spelplatsen är en stor öppen plats i utställningens mitt – Brunnsviken på ena sidan, landsvägen på den andra – skogsdunge på den tredje. Publiken 50 000 personer mest gående och stående. Idén är naturligtvis din sak. Men härmed en antydan och ngt möjligt som föresvävar mig.” Lindberg hade också antytt att projektets genomförande var något beroende av ”vad Du begär”. Lindberg meddelar också att ytterligare ett festspel beställts av Ludvig Nordström.

Diskussioner om projektet hade tydligen redan före jul 1928 förekommit syskonen Stina Bergman och Per Lindberg emellan. I brev till brodern den 12/12 1928 ber Stina Bergman, som var lite orolig inför detta ”offentliga uppdrag”, om så ”detaljerade upplysningar” som möjligt rörande festspelet och tillägger: ”Du vet, ett festspel är ett festspel och måste som sådant alltid vara en liten smula traditionellt för att göra sig. Men du vet också att Hjalmar är allt annat än traditionell och jag är en smula rädd för att han, om han får alldeles fria tyglar, kan komma med något som inte med bästa vilja i världen kan användas för ändamålet.” Av filmarbetet hade hon lärt sig, att de olika beställarna inte vågat framställa sina önskemål, och när man gav Bergman helt fria tyglar, kom hans uppslag ofta att förkastas. Hon tillägger därför med tanke på att hennes egna förslag inte alltid upptogs så nådigt av författaren: ”Du förstår säkert att man måste tänka sig in i saken ordentligt innan man kastar loss en så stor sak, men jag har märkt så många, många gånger att Hjalmar ogerna tänker sig för innan han kastar loss. Därför behöver någon annan tänka lite på planeringen i stället och så föra in hans tankar i de rätta banorna.[- - -] Man har ju inte råd att misslyckas varken ur litterär eller ekonomisk synpunkt. Men, han bör själv inte direkt förstå att man vill hjälpa, därför är det så synnerligen lämpligt att framställa önskemålen i officiell form, då rättar han sig därefter som en väluppfostrad studiosus som får ett hedrande uppdrag från högre ort.” Stina Bergmans oro får ses mot bakgrund av att maken vid denna tid var i synnerligen dålig kondition.

[3] da., klekkelig, ordentligt tilltagen.

[4] Skådespelaren Anders de Wahl.